ericamalin

När jag gick på "lekis" upptäkte man att jag var sen i utvecklingen gämfört med de andra barnen. Tyvärr gjordes det inga återgärder då. Detta gjorde att jag i flera år fick kämpa som en idiot för att klara av att hänga med i mina kompisars tempo i skolan. Och det var sällan som Jag faktikt lyckades.
Jag själv tyckte att det var extremt jobbigt att gå till skolan men min bästa vän hjälpte mig väldigt mycket och det gav mig kraft till att fortsätta.
Det var väldigt ofta jag fick gå ifrån mina klasskamrater för att få specialundervisnming för bara mig så att ja skulle få det lättare.
När jag gick i 6:an lyckades tillslut mina föräldrar o klassföreståndare att tjata till sig ett dylexitest. Aldeless försent men det var ju bättre än aldrig iaf. Detta test visade att ja som alla misstänkte faktist hade just dyslexi.
Detta förändrade väldigt mycket för mig eftersom att jag fick papper på att det fakist var "fel" på mig, men också för att jag nu hade rätt till att få hjälp.

Mina lärare gjorde allt som dom tyckte var rätt men oftast så blev ja mer stjälpt istället för hjälpt.
Att behöva gå i en engelskagrupp med 5orna när du själv går i 6an är inte alltid sådär jätte kul och det blev extremt jobbigt när jag sen började 7an och låg efter ett år jämfört med mina kompisar. Att behöva lämna klassrummet och kamraterna för att sitta själv med en lärare var ofta väldigt bra men också väldigt tufft för en 12åring som bara vill vara som alla andra. Jag tror på att man ska ge alla elever samma böcker och förutsättingar men kanske stryka vissa saker istället för att ge dom en bok för lägre åldrar. Men ofta saknas det kunskap.

Men tillslut så började jag iaf på högstadiet och jag tog mig igenom det precis som jag gjorde med gymnasiet och att jag nu börjat lösa på högskolan är jag rätt stolt över.

Att sitta i klassrumet och kunna svaret på frågan men inte våga svara; för tänk om det är fel! Det skulle jag inte klara, då är det bättre att vara tyst ist.
Och när lärarna sen sitter och säger att man måste ta för sig mer på lektionerna sitter man bara och nickar. Att vilja så mycket men det går bara inte.
Att få ge upp kvällar med kompisarna och andra fritidsintressen för at orka och hinna med skolan.

Idag har jag lärt mig att acceptera mina begränsingar.
Jag har insätt att jag är den jag är och det är ja stolt över.
Jag kommer aldrig att bli bäst på att skriva och läsa. Men vad gör egentligen det?
Jag ska bli lärare! Och många undrar sökert hur det ska gå till när jag själv inte kan stava, och det undrar jag med ibland. Men som min vän Mattias säger du ska ju inte skriva i trät. Och det ska jag ju faktist inte. Och idag finns det så himla mycket hjälpmedel för oss med dyslexi.

Dylexin har gjort mig till den jag är. En riktig kämpe och det krävs mycket för att jag ska ge upp.
Om jag fick leva om mitt liv och själv fick välja mina egenskaper så skulle jag inte välja bort dyslexin. Den är en dal av mig.
Visst det är otroligt tufft och jobbigt, men jag har bestämt mig för att den inte ska hindra mina framtidsplaner. Och en stor anledning till att jag vill bli lärare är för att jag vill hjälpa de elver som har det svårt i skolan att inse att man kan. Det tar lite längre tid för dig än för dina klasskamrater men har man inte upp så kan man bli allt man vill.

En person som förtjänar allt guld på jorden är min älskade far. För utan honom hade jag aldrig klarat dessa skolår. Så många sena nätter, utbrott, tårar, ilska och förvivlan han fått stå ut med. Utan hans tålamod hade jag inte varit där jag är i dag. Tack pappa, du är bäst!
Det finns många som förtjänar väldigt många kramar och tack för stödet de gett mig. Min mormor som tvingade mig att sitta o skriva ord som hon läste för mig på loven. Min underbara vän josse som fans för mig under mina grundskoleår. Bästaste Ella som hjälpte mig att få ordning på allt under gymnasiet.
Mattis som hjälper mig med mina "läxor". Står ut med mina utbrott och tror på mig.
Tack för att ni finns! ni är guld värda.

Ge aldrig upp, för det tänker inte jag göra!

Massvis av kramar
Erica