ericamalin

Står mitt i en backe och tittar upp, det är ganska långt upp dit till toppen. Många hinder att ta sig runt, igenom  och över men jag biter ihop och fortsätter att gå och klättra. Varje steg känns som en mil men jag fortsätter att gå och klättra för varje steg gör mig starkare. Finner kraft genom att titta ner. Att se på den otroligt långa väg jag redan gått, de svåra hinder jag tagit mig runt, igenom och över. Det påminner mig om vem jag var där nere när jag började min vandring och den jag är idag. Jag är stolt över mig själv där jag står och beundrar stigen jag gått. Tittar upp mot backen igen. Jag ser ljuset där uppe nu och det ser inte så brant ut längre. Snart kanske jag är där på toppen. Visst finns det risk för att jag ramlar ner igen och får sår i fallet men då får jag borsta av mina knän och klättra upp igen. För jag tänker inte låta mig själv vara allra längst där nere för lång stund igen. Det är hindren på vägen som gör oss till de vi är.