ericamalin

Ibland undrar man ju vad hjärnan ska vara bra till.
Alldeles för mycket tankar för mitt lilla huvud.

Männsiskor kommer går  i ens liv. Vissa sätter större spår än andra.
Ibland lämnar de blödande sår som gång på gång börjar blöda igen.
Andra gånger lämnar de ett spår i form av ett leende på dina läppar.
Det som alla möten har gemensat är att vi växer av dem.
De jobbiga kanske mer än de lyckliga.
Skratt och tårar. Glädje och sorg.
Ja ibland tappar man tron på mänsklighetan.
Men på något undeligt sätt lyckas man plocka ihop sig själv och ta sig ur det starkare än innan.
Jag är oerhört tacksam för allt som hänt mig även om jag fällt tårar nog att fylla en hel flod.
För utan dessa tårar skulle jag inte uppskatte de leenden jag fått på vägen.
Jag har mina vänner att tacka för mycket. Utan dem skelle jag inte vara dem jag är idag.
När jag tänker tillbaka på de senaste tre åren skakar jag bara på huvudet.
Väldigt glad att jag inte är den jag var då.
Men utan allt som hänt på vägen skulle jag fortfarande vara den jag var då.
Hur jobbigt det än var och hur dåligt jag än mådde är jag väldigt tacksam för den tiden.
Utan den skulle jag inte vara jag.



Kramar
Erica♥