ericamalin

Tomhet tror jag, en känsla av tomhet och rädsla. En rädsla för livet.

Känner någon slags sorg innom mig som gör mig illamående. Det känns som livet springer iväg och här sitter jag.

Vad göre jag egentligen med mitt liv?

Vad vill jag göra när jag blir stor?

Mins en gång för ganska många år sen nu när jag hade somnat efter skolan. Jag vaknade i panik och grät hysteriskt, pappa kom för att kolla vad det var och jag svarade att det kändes som att livet sprang iväg och jag inte han med. Pappa bara tittade på mig skrattade och skakade på huvudet sedan sa han något i stil med - Ja det går så när man sover bort dagarna.

Ja jag har nog alltid haft stunder som dessa. Stunder då jag känner att livet är för stort och mäktigt för jag ska våga leva det rakt ut. Stunder då jag känner hur liten jag faktiskt är här på jorden och hur lite jag som en människa på jorden faktiskt kan göra.

Men någon stans vet jag ju också att så länge jag gör vad jag kan för att jag och människorna runt omkring mig ska må bra, gör jag det som jag någonstans ändå är skapad till och mycket mer än så kan man faktiskt inte göra.

Ja jag har nog alltid tänkt lite för mycket för mitt eget bästa. En orolig själ var det någon som sa en gång.

Jag hade ångest och mådde fruktansvärt dåligt ett år innan jag skulle börja högstadiet. Jag vaknade på nätterna i panik. Jag ville verkligen inte. Men när frågom om att gå om en klass för att skjuta på högstadiet ett år vägrade jag för jag visste att det ju skulle komma iallafall men ett år senare då. Så tog med hjälp av kuratorn på skolan tag i det och när det väl var dags var det ju inte så farligt alls. Jag klarade av högstadiet och gymnasiet med och jag lever ju än. Men har som sagt fortfarande stunder då jag undrar vad livet vill mig egentligen och det inte känns som att det är jag själv som håller i ratten.

Men jag kan kan ju inte vara någon annan än mig själv eller göra så gott jag kan för att leva livet...

Ja jag är nog en lite Nalle Puh ibland